För att komma ihåg det hela själv tänkte jag nu skriva om hur allt gick till (ja inte de allra smaskigaste delarna men förloppet liksom) så det blir en del text...
...
Måndagen den 2:e februari började jag på morgonen känna av
lite diffusa värkar efter lite andra symtom som jag först blev lite orolig för, varpå jag ringde förlossningen. En jättego' barnmorska där lugnade mig och sa
att jag sannolikt var i latensfasen och skulle passa på att vila och avvakta
regelbundna värkar. Jag ringde Markus, tog en dusch och passade som sagt på att
vila men värkarna slutade inte utan kom med jämna mellanrum (fortfarande svaga
men klart tydliga). Förmiddagen gick och vid lunch ringde jag till Markus och bad
honom komma hem eftersom jag inte visste när det kunde börja bli allvar. Han
var väldigt ivrig och avslutade snabbt samtalet och körde hem snabbt som attan.
Vi kände båda att nu var det liksom på gång, eller vi ville ju tro det i alla
fall!
Dagen gick och värkarna kom relativt regelbundet, ca 4
minuter mellan men var fortfarande inte jättestarka men klart tydliga och lite
jobbigt tyckte jag ändå att det var. Framåt 22-tiden ringde vi in till
förlossningen och rådfrågade och de tyckte vi kunde komma in på en kontroll.
Sagt och gjort. Vi packade in förlossningsväska och övrig packning i bilen
och åkte in. Där träffade vi en barnmorska och en student och fick konstaterat
att jag fortfarande var i latensfasen och alltså kunde det dröja tills det hela
satte igång. Vi fick ett lite tråkigt bemötande och var av den anledningen inte
besvikna över att åka hem, men ändå – vi ville ju så gärna att det skulle vara
på gång på riktigt, så av den anledningen var vi väldigt besvikna! Men hem åkte vi alltså och jag fick smärtstillande och
avslappnande tabletter med mig för att kunna sova men redan på natten
började värkarna öka i styrka och trots tabletterna vaknade jag i ett av
värkarna.
På tisdagen låg jag i sängen till 9 ungefär varpå jag kände att det
var lika bra att gå upp och uthärda värkarna i ett mer vaket tillstånd för nu
hade de börjat tillta ordentligt. Nu kunde jag inte andas normalt genom värken
utan fick koncentrera mig på att försöka andas bort smärtan och bara vänta på
att den skulle försvinna. Tisdagen blev en jobbig dag med värkar var tredje till
var tionde minut och nu var det som sagt riktiga värkar men aldrig att de blev
regelbundna… Det var jobbigt både fysiskt och psykiskt att behöva uthärda
smärtan men aldrig se att det drog igång på så sätt att de kom var fjärde
minut… till slut kände jag att det fick vara nog och strax innan midnatt ringde
vi igen in till förlossningen för att be om en undersökning och för att få mer
smärtstillande eftersom det inte verkade dra igång på riktigt. Barnmorskan jag
pratade med tyckte absolut att vi skulle komma in och kontrollera eftersom det
gått ett dygn och eftersom jag haft värkar hela dagen. Jag tog en varm dusch
(vet inte vilken i ordningen den dagen) och sen packade vi bilen igen och åkte
in. Redan i duschen började värkarna komma tätare men vid det här laget orkade
jag inte be Markus om att klocka för jag blev bara besviken varje gång, men på
väg in i bilen klockade vi båda i tysthet och konstaterade snabbt att nu var det faktiskt max 4 minuter mellan värkarna. 00.50 kom vi in på
blocket i Lund (det vet jag precis eftersom jag kikade på klockan ute vid
huvudingången), Markus hjälpte mig in och bar in väskorna och medan han körde
och parkerade bilen blev jag installerad på det sista tillgängliga rummet (!)
och de började mäta CTG och EKG och Markus hann precis komma tillbaka när andra
(eller om det var tredje värken kom) och då kände jag hur det ”ploppade” och
vattnet gick! Det gjorde oss glada för det borde väl ändå betyda att det nu var
på gång på riktigt?! Vid den tiden längtade jag så oerhört mycket efter att det
skulle börja för jag var så otroligt trött på de jobbiga värkarna… Snart
konstaterades det att jag var öppen 4 cm och Markus och jag tittade på varandra
och sken båda upp i leenden för ja, vi skulle få stanna för nu var det igång!!
Jag hann inte mer än hoppa i särken (eller ja ”hoppade” är väl kanske inte
riktigt helt rätt ordval…) och börja andas lustgas förrän värkarna kom en efter
en utan paus. Lustgasen var för övrigt helt underbar eftersom jag var så slut i
kroppen att jag skakade men äntligen kunde slappna av när jag andades i masken.
Allt gick sen väldigt snabbt (kändes det som i alla fall för visst gick det ett
par timmar) och någon epidural hanns inte med. 04.15 kom vår lilla tjej ut (så
förvånad Markus blev för under krystvärkarna hörde jag som i ett töcken att han
mer och mer kände på sig att det var en pojke) och det där skriket… alltså ja,
jag blir alldeles tårögd bara jag tänker på det! Vilken magisk känsla det var –
att höra henne, få upp henne på magen, se Markus glädjetårar, pussa på henne
för första gången och lyckan över att allt var över och hade gått bra och
framförallt, hon mådde bra. Lilla, lilla hjärtat du förändrade vårt liv med
ditt första andetag!
Ett par dagar spenderades på patienthotellet och sen åkte
vi hem, och vilken konstig känsla det var! Vi längtade enormt mycket hem, men
samtidigt kändes det väldigt skrämmande alltihop. Hur skulle vi kunna ta hand
om henne helt själva och hur skulle det gå med amningen och hur skulle jag
kunna sova…? I själva verket gick det bra, amningen fick vi kämpa lite med, (det
fick vi göra länge i omgångar) men de två första veckorna var för mig en väldigt
märklig tid och inte helt lätt då det var enorma hormonpåslag med toppar som
gav ett underbart glädjerus men också dalar (framförallt dag fyra med en
klassisk babyblues). Som tur var, var det något jag var medveten om kunde komma
och så viktigt det är att man vet det! Men känslan som hela tiden genomsyrade
allt var vilken enorm lycka och glädje över att äntligen vara föräldrar till en
så fantastisk, perfekt och underbar liten tjej. Och hur konstigt det än kan
låta så växer kärleken till henne varje dag. Hon blir mer och mer underbar och
vi får sådana fantastiska leenden och hon "snackar" i form av babyjoller som är det ljuvligast ljud som finns. Det går inte att beskriva känslan när hon ler och gör
de sötaste små ljuden! Det bubblar upp i bröstet och jag kan knappt hålla
känslan kvar inom mig utan den måste ut i form av ett stort leende eller
glädjetårar och ändå känns det som att jag ska spricka av kärlek!!
Nu är vår lilla Elin som sagt drygt 3 månader gammal, och tycker om att sitta, leka med leksaker och titta i böcker. Och sen är TV:n väldigt intressant också (...) och - ve och fasa - tummen!! Åh, vad ska jag ta mig till?! Hon får ju bara inte bli en tumsugare. Ja, vi får väl se vem som är envisast, hon eller jag. ;-)
Eftersom jag inte har bestämt hur jag/vi ska göra med bilder på lillan här på bloggen så blir det inga i detta inlägget iaf.