Hon är här!!

Ja, nu har det gått väldigt längesedan jag skrev och vi har blivit föräldrar, och varit det i hela 14 veckor! Tiden har fullkomligt sprungit förbi och även om jag på ett sätt såklart varit medveten om det kan jag fortfarande på något konstigt sätt tro att det är vinter ute och vårt lilla pyre precis tittat ut. Ja, tittat ut är väl lite att försköna det hela ;-) men ändå.

För att komma ihåg det hela själv tänkte jag nu skriva om hur allt gick till (ja inte de allra smaskigaste delarna men förloppet liksom) så det blir en del text...

...

Måndagen den 2:e februari började jag på morgonen känna av lite diffusa värkar efter lite andra symtom som jag först blev lite orolig för, varpå jag ringde förlossningen. En jättego' barnmorska där lugnade mig och sa att jag sannolikt var i latensfasen och skulle passa på att vila och avvakta regelbundna värkar. Jag ringde Markus, tog en dusch och passade som sagt på att vila men värkarna slutade inte utan kom med jämna mellanrum (fortfarande svaga men klart tydliga). Förmiddagen gick och vid lunch ringde jag till Markus och bad honom komma hem eftersom jag inte visste när det kunde börja bli allvar. Han var väldigt ivrig och avslutade snabbt samtalet och körde hem snabbt som attan. Vi kände båda att nu var det liksom på gång, eller vi ville ju tro det i alla fall!

Dagen gick och värkarna kom relativt regelbundet, ca 4 minuter mellan men var fortfarande inte jättestarka men klart tydliga och lite jobbigt tyckte jag ändå att det var. Framåt 22-tiden ringde vi in till förlossningen och rådfrågade och de tyckte vi kunde komma in på en kontroll. Sagt och gjort. Vi packade in förlossningsväska och övrig packning i bilen och åkte in. Där träffade vi en barnmorska och en student och fick konstaterat att jag fortfarande var i latensfasen och alltså kunde det dröja tills det hela satte igång. Vi fick ett lite tråkigt bemötande och var av den anledningen inte besvikna över att åka hem, men ändå – vi ville ju så gärna att det skulle vara på gång på riktigt, så av den anledningen var vi väldigt besvikna! Men hem åkte vi alltså och jag fick smärtstillande och avslappnande tabletter med mig för att kunna sova men redan på natten började värkarna öka i styrka och trots tabletterna vaknade jag i ett av värkarna. 

På tisdagen låg jag i sängen till 9 ungefär varpå jag kände att det var lika bra att gå upp och uthärda värkarna i ett mer vaket tillstånd för nu hade de börjat tillta ordentligt. Nu kunde jag inte andas normalt genom värken utan fick koncentrera mig på att försöka andas bort smärtan och bara vänta på att den skulle försvinna. Tisdagen blev en jobbig dag med värkar var tredje till var tionde minut och nu var det som sagt riktiga värkar men aldrig att de blev regelbundna… Det var jobbigt både fysiskt och psykiskt att behöva uthärda smärtan men aldrig se att det drog igång på så sätt att de kom var fjärde minut… till slut kände jag att det fick vara nog och strax innan midnatt ringde vi igen in till förlossningen för att be om en undersökning och för att få mer smärtstillande eftersom det inte verkade dra igång på riktigt. Barnmorskan jag pratade med tyckte absolut att vi skulle komma in och kontrollera eftersom det gått ett dygn och eftersom jag haft värkar hela dagen. Jag tog en varm dusch (vet inte vilken i ordningen den dagen) och sen packade vi bilen igen och åkte in. Redan i duschen började värkarna komma tätare men vid det här laget orkade jag inte be Markus om att klocka för jag blev bara besviken varje gång, men på väg in i bilen klockade vi båda i tysthet och konstaterade snabbt att nu var det faktiskt max 4 minuter mellan värkarna. 00.50 kom vi in på blocket i Lund (det vet jag precis eftersom jag kikade på klockan ute vid huvudingången), Markus hjälpte mig in och bar in väskorna och medan han körde och parkerade bilen blev jag installerad på det sista tillgängliga rummet (!) och de började mäta CTG och EKG och Markus hann precis komma tillbaka när andra (eller om det var tredje värken kom) och då kände jag hur det ”ploppade” och vattnet gick! Det gjorde oss glada för det borde väl ändå betyda att det nu var på gång på riktigt?! Vid den tiden längtade jag så oerhört mycket efter att det skulle börja för jag var så otroligt trött på de jobbiga värkarna… Snart konstaterades det att jag var öppen 4 cm och Markus och jag tittade på varandra och sken båda upp i leenden för ja, vi skulle få stanna för nu var det igång!! Jag hann inte mer än hoppa i särken (eller ja ”hoppade” är väl kanske inte riktigt helt rätt ordval…) och börja andas lustgas förrän värkarna kom en efter en utan paus. Lustgasen var för övrigt helt underbar eftersom jag var så slut i kroppen att jag skakade men äntligen kunde slappna av när jag andades i masken. 

Allt gick sen väldigt snabbt (kändes det som i alla fall för visst gick det ett par timmar) och någon epidural hanns inte med. 04.15 kom vår lilla tjej ut (så förvånad Markus blev för under krystvärkarna hörde jag som i ett töcken att han mer och mer kände på sig att det var en pojke) och det där skriket… alltså ja, jag blir alldeles tårögd bara jag tänker på det! Vilken magisk känsla det var – att höra henne, få upp henne på magen, se Markus glädjetårar, pussa på henne för första gången och lyckan över att allt var över och hade gått bra och framförallt, hon mådde bra. Lilla, lilla hjärtat du förändrade vårt liv med ditt första andetag!

Ett par dagar spenderades på patienthotellet och sen åkte vi hem, och vilken konstig känsla det var! Vi längtade enormt mycket hem, men samtidigt kändes det väldigt skrämmande alltihop. Hur skulle vi kunna ta hand om henne helt själva och hur skulle det gå med amningen och hur skulle jag kunna sova…? I själva verket gick det bra, amningen fick vi kämpa lite med, (det fick vi göra länge i omgångar) men de två första veckorna var för mig en väldigt märklig tid och inte helt lätt då det var enorma hormonpåslag med toppar som gav ett underbart glädjerus men också dalar (framförallt dag fyra med en klassisk babyblues). Som tur var, var det något jag var medveten om kunde komma och så viktigt det är att man vet det! Men känslan som hela tiden genomsyrade allt var vilken enorm lycka och glädje över att äntligen vara föräldrar till en så fantastisk, perfekt och underbar liten tjej. Och hur konstigt det än kan låta så växer kärleken till henne varje dag. Hon blir mer och mer underbar och vi får sådana fantastiska leenden och hon "snackar" i form av babyjoller som är det ljuvligast ljud som finns. Det går inte att beskriva känslan när hon ler och gör de sötaste små ljuden! Det bubblar upp i bröstet och jag kan knappt hålla känslan kvar inom mig utan den måste ut i form av ett stort leende eller glädjetårar och ändå känns det som att jag ska spricka av kärlek!! 

Nu är vår lilla Elin som sagt drygt 3 månader gammal, och tycker om att sitta, leka med leksaker och titta i böcker. Och sen är TV:n väldigt intressant också (...) och - ve och fasa - tummen!! Åh, vad ska jag ta mig till?! Hon får ju bara inte bli en tumsugare. Ja, vi får väl se vem som är envisast, hon eller jag. ;-) 

Eftersom jag inte har bestämt hur jag/vi ska göra med bilder på lillan här på bloggen så blir det inga i detta inlägget iaf. 

Vi räknar ner...

4 dagar kvar! Eller ja, 3 eftersom det är efter midnatt. ;-) Meen, det kan ju bli senare också. Eller tidigare! Haha, jaa det får väl bli när det blir helt enkelt.

Jag har i alla fall försökt att skynda på det hela både genom att gå en lång promenad igår (det får jag passa på att göra när vädret och mina fogar tillåter) och ätit kryddstark mat ett par dagar i rad. Men det enda det resulterade i var förstärkning av halsbrännan...
Foglossningen har dock (peppar, peppar) varit mycket bättre ett tag nu och det tror jag att jag kan tacka all vila för. Det är väldigt skönt att slippa ha ont hela tiden, nu gör det i princip bara ont ibland på natten när jag vänder mig och när jag ska resa mig ur sängen.

Idag har varit en lite konstig dag eftersom jag somnade med en fruktansvärd huvudvärk igår och vaknade strax innan 04.00 då det fortfarande sprängde i huvudet. Jag låg kvar ett par timmar men halv sju tänkte jag att jag lika gärna kunde gå upp (dessutom var jag vrålhungrig då!). Efter ett par timmar framför Nyhetsmorgon gick jag och lade mig igen och sov till 12.30 och sen har jag vilat framför tv:n och ett antal avsnitt av Suits. Dessvärre kom huvudvä

rken tillbaka nu ikväll trots att jag tycker att jag hällt i mig vatten idag eftersom jag misstänker att det var det som saknades igår så därför fick jag ta ett par tabletter till... Jag vill ju helst undvika så mycket tabletter och har tack och lov inte behövt ta så många innan under graviditeten men nu på ett dygn har det blivit lika många som under de andra åtta månaderna! Hoppas bara att den nu inte kommer tillbaka... och så hoppas jag på en hel natts sömn.

Det är rejält spänt i magen emellanåt (tex just nu) och lite molvärk har jag haft till och från, men i övrigt har jag inga känningar...dessvärre. Kom igen nu pyret, vi längtar så efter dig!! <3 p="">

Innan promenaden igår

9 dagar kvar till bf...

Det är inte tätt mellan inläggen här precis, även om jag gärna vill skriva så tar jag mig inte tiden.

Nu är det inte lång tid kvar innan lilla pyret ska komma, ynkans 9 dagar kvar till bf, men sen får vi väl se om liten vill stanna inne längre. ;-) Jag hoppas ju dock på att vi ska få träffa vår bebis innan den 30:e! Längtar så ofattbart mycket nu! Tänk... om bara några veckor (eller förhoppningsvis dagar) har vi en ny liten familjemedlem hos oss!
Jag är nu sjukskriven 100% och går alltså hemma hela dagarna och tar det lugnt. Jag vilar mycket och har läst både på internet och i böcker om förlossningsförberedelser och börjar väl känna mig ganska "redo" inför förlossningen. I alla fall så redo man kan vara inför något som man inte alls vet hur man kommer reagera på eller uppleva. Lite nervöst kan det kännas ibland och lite oroligt och eftersom man inte kan förbereda sig helt och hållet då man inte kan säga med exakthet hur det kommer bli kan jag ju inte vara helt redo, kontrollmänniska som jag är. Så ja, på det sättet är jag väl inte helt förberedd då...men i övrigt är jag SÅ redo. Jag längtar (förutom efter det uppenbara...) efter att kunna vända mig i sängen utan besvär, att kunna ta på mig strumporna utan att det känns som ett mindre träningspass, att inte känna mig som en strandad val när jag ska upp ur soffan, att slippa halsbrännan, att slippa den smärtsamma foglossningen (som tack och lov inte känns av varje dag), och jag längtar efter att kunna äta goda ostar igen, åååh ostbricka! Jag längtar också efter att inte behöva springa på toaletten hela tiden och efter att slippa ha ont och vara stel och svullen om händerna (och fötterna).

Sista dagen på jobb :-)

Missförstå mig inte, det är verkligen mysigt att vara gravid och att känna alla härliga rörelser där inne, känna små armbågar eller knän och små fötter som stretar, det är ju så trångt där inne nu. Och den där hickan som i princip kommer varje dag, ibland flera gånger per dag. :-) Men nu är jag rätt så färdig med det, nu vill jag hellre ha ut vår lilla bebis och få se och känna på de där armbågarna, knäna och fötterna (åh de små tårna, jag kommer smälta!) på riktigt. Få pussa på den där lilla magen och snusa i nacken och bara förundras. Som vi längtar efter det nu!

Det var ju som sagt längesen jag skrev och vi har både hunnit fira jul och nyår och kunnat njuta av ännu en jul utan tentaplugg! Jag ska verkligen försöka tänka på hur skönt det är varje år för fy attan vad jularna har kunnat vara hemska med tanke på det!
Julafton spenderades till hälften hemma hos mamma och pappa med traditionsenlig lutfisk-middag och risgrynsgröt. Efteråt åkte bror med familj hem till sig och tittade på Kalle Anka där och förberedde inför kvällen medan M och jag stannade hos mamma och pappa och tog det lugnt en stund där innan vi tillsammans med mamma och pappa också begav oss ner till bror där vi skulle spendera kvällen. Vi var bara familjen och trots två busiga och glada pojkar blev det därför en lugn julafton och faktiskt den bästa på vääldigt länge och jag var så glad för det! Bara närmsta familjen, god mat, lugnt och stillsamt, fina paket, en helt perfekt julafton helt enkelt!

Första julen i huset! Det blev en stor gran som pryddes av den för tidiga julklappen från M, nämligen julstjärnan från George Jensen! Älskar den!

Lugn skön stund hemma hos mamma och pappa framför Kalle Anka

Juldagen bjöd på fantastiskt väder!

Under juldagarna (och lite innan också) fixade M här hemma och målade en massa så de väggar och garderobsdörrar som vi tänkt måla sen vi flyttade in blev målade och det blev jättebra. Han var så flitig! Jag tog det mest lugnt och njöt av att få lov att göra det. Det var ju innan min heltidssjukskrivning så jag hade tagit semester alla klämdagar och fick en lång sammanhållen ledighet vilket nog var tur eftersom både foglossningen och besvären i händerna tilltog.

Nyårsafton sen firades hemma hos oss med hela kompisgänget (nästan)! Vi var tolv stycken och körde på temat att varje par ordnar med en rätt och dryck därtill samt disk efteråt vilket gjorde att vi faktiskt kunde vara här, annars hade det inte gått. Vi har gjort så tidigare år också och det funkar väldigt bra och som värdpar behöver man inte bli varken ruinerad eller slutkörd under kvällen! Det bjöds på fantastiskt god mat och vi hade en riktigt härlig nyårsafton! Och ett par timmar innan tolvslaget började M och jag känna lite av en lättnad att pyret inte skulle titta ut så sent på det gamla året utan skulle bli en 2015 års bebis, som tänkt. :-)

Nyårsdukningen med både linneduk, linneservetter och porslin från mormor och morfar <3>

Maken nyårsfin! 

Tolvslaget! Välkommen 2015!!

Förra veckan hade jag lite saker inplanerade, med olika besök osv så den veckan gick faktiskt fort trots sjukskrivningen! Den här veckan har jag inte så mycket inplanerat, egentligen bara föräldragruppen imorgon bitti så därför har jag fått hitta på lite att göra så igår var jag hos mamma och pappa och mamma och jag bakade både fastlagsbullar och bröd som vi delade på. Känns bra att ha lite sånt i frysen. :-) På eftermiddagen hämtades brorsönerna från dagis och vi spelade lite spel och lekte lite. Idag har jag mest tagit det lugnt, Fixat lite smått här hemma och nu ska jag ner och börja på maten så det är klart till M kommer hem från jobb och träning.

Just det! I lördags var jag i Malmö och brunchade med några av tandläkartöserna (alla kunde tyvärr inte komma av olika anledningar, men abstinensen blev lite dämpad iaf!) och vi åt en massa gott och snackade om allt från bebisar till tandrelaterat - såklart, och tiden sprang iväg! Jag fick en jättefin korg med en massa bra-att-ha-saker till bebis och till mig och det blev jag verkligen så himla glad för!! Som tur var fick jag och Linda K skjuts ner till stan av Linda B och sen hjälpte Linda K mig att bära korgen, jag hade inte klarat det själv, haha! Men ja, så himla snällt, tack igen!!

Nej nu måste jag gå ner och börja på maten för nu kommer snart M hem!