söndag 17 maj 2015

Hon är här!!

Ja, nu har det gått väldigt längesedan jag skrev och vi har blivit föräldrar, och varit det i hela 14 veckor! Tiden har fullkomligt sprungit förbi och även om jag på ett sätt såklart varit medveten om det kan jag fortfarande på något konstigt sätt tro att det är vinter ute och vårt lilla pyre precis tittat ut. Ja, tittat ut är väl lite att försköna det hela ;-) men ändå.

För att komma ihåg det hela själv tänkte jag nu skriva om hur allt gick till (ja inte de allra smaskigaste delarna men förloppet liksom) så det blir en del text...

...

Måndagen den 2:e februari började jag på morgonen känna av lite diffusa värkar efter lite andra symtom som jag först blev lite orolig för, varpå jag ringde förlossningen. En jättego' barnmorska där lugnade mig och sa att jag sannolikt var i latensfasen och skulle passa på att vila och avvakta regelbundna värkar. Jag ringde Markus, tog en dusch och passade som sagt på att vila men värkarna slutade inte utan kom med jämna mellanrum (fortfarande svaga men klart tydliga). Förmiddagen gick och vid lunch ringde jag till Markus och bad honom komma hem eftersom jag inte visste när det kunde börja bli allvar. Han var väldigt ivrig och avslutade snabbt samtalet och körde hem snabbt som attan. Vi kände båda att nu var det liksom på gång, eller vi ville ju tro det i alla fall!
Dagen gick och värkarna kom relativt regelbundet, ca 4 minuter mellan men var fortfarande inte jättestarka men klart tydliga och lite jobbigt tyckte jag ändå att det var. Framåt 22-tiden ringde vi in till förlossningen och rådfrågade och de tyckte vi kunde komma in på en kontroll. Sagt och gjort. Vi packade in förlossningsväska och övrig packning i bilen och åkte in. Där träffade vi en barnmorska och en student och fick konstaterat att jag fortfarande var i latensfasen och alltså kunde det dröja tills det hela satte igång. Vi fick ett lite tråkigt bemötande och var av den anledningen inte besvikna över att åka hem, men ändå – vi ville ju så gärna att det skulle vara på gång på riktigt, så av den anledningen var vi väldigt besvikna! Men hem åkte vi alltså och jag fick smärtstillande och avslappnande tabletter med mig för att kunna sova men redan på natten började värkarna öka i styrka och trots tabletterna vaknade jag i ett av värkarna. 
På tisdagen låg jag i sängen till 9 ungefär varpå jag kände att det var lika bra att gå upp och uthärda värkarna i ett mer vaket tillstånd för nu hade de börjat tillta ordentligt. Nu kunde jag inte andas normalt genom värken utan fick koncentrera mig på att försöka andas bort smärtan och bara vänta på att den skulle försvinna. Tisdagen blev en jobbig dag med värkar var tredje till var tionde minut och nu var det som sagt riktiga värkar men aldrig att de blev regelbundna… Det var jobbigt både fysiskt och psykiskt att behöva uthärda smärtan men aldrig se att det drog igång på så sätt att de kom var fjärde minut… till slut kände jag att det fick vara nog och strax innan midnatt ringde vi igen in till förlossningen för att be om en undersökning och för att få mer smärtstillande eftersom det inte verkade dra igång på riktigt. Barnmorskan jag pratade med tyckte absolut att vi skulle komma in och kontrollera eftersom det gått ett dygn och eftersom jag haft värkar hela dagen. Jag tog en varm dusch (vet inte vilken i ordningen den dagen) och sen packade vi bilen igen och åkte in. Redan i duschen började värkarna komma tätare men vid det här laget orkade jag inte be Markus om att klocka för jag blev bara besviken varje gång, men på väg in i bilen klockade vi båda i tysthet och konstaterade snabbt att nu var det faktiskt max 4 minuter mellan värkarna. 00.50 kom vi in på blocket i Lund (det vet jag precis eftersom jag kikade på klockan ute vid huvudingången), Markus hjälpte mig in och bar in väskorna och medan han körde och parkerade bilen blev jag installerad på det sista tillgängliga rummet (!) och de började mäta CTG och EKG och Markus hann precis komma tillbaka när andra (eller om det var tredje värken kom) och då kände jag hur det ”ploppade” och vattnet gick! Det gjorde oss glada för det borde väl ändå betyda att det nu var på gång på riktigt?! Vid den tiden längtade jag så oerhört mycket efter att det skulle börja för jag var så otroligt trött på de jobbiga värkarna… Snart konstaterades det att jag var öppen 4 cm och Markus och jag tittade på varandra och sken båda upp i leenden för ja, vi skulle få stanna för nu var det igång!! Jag hann inte mer än hoppa i särken (eller ja ”hoppade” är väl kanske inte riktigt helt rätt ordval…) och börja andas lustgas förrän värkarna kom en efter en utan paus. Lustgasen var för övrigt helt underbar eftersom jag var så slut i kroppen att jag skakade men äntligen kunde slappna av när jag andades i masken. 
Allt gick sen väldigt snabbt (kändes det som i alla fall för visst gick det ett par timmar) och någon epidural hanns inte med. 04.15 kom vår lilla tjej ut (så förvånad Markus blev för under krystvärkarna hörde jag som i ett töcken att han mer och mer kände på sig att det var en pojke) och det där skriket… alltså ja, jag blir alldeles tårögd bara jag tänker på det! Vilken magisk känsla det var – att höra henne, få upp henne på magen, se Markus glädjetårar, pussa på henne för första gången och lyckan över att allt var över och hade gått bra och framförallt, hon mådde bra. Lilla, lilla hjärtat du förändrade vårt liv med ditt första andetag!


Ett par dagar spenderades på patienthotellet och sen åkte vi hem, och vilken konstig känsla det var! Vi längtade enormt mycket hem, men samtidigt kändes det väldigt skrämmande alltihop. Hur skulle vi kunna ta hand om henne helt själva och hur skulle det gå med amningen och hur skulle jag kunna sova…? I själva verket gick det bra, amningen fick vi kämpa lite med, (det fick vi göra länge i omgångar) men de två första veckorna var för mig en väldigt märklig tid och inte helt lätt då det var enorma hormonpåslag med toppar som gav ett underbart glädjerus men också dalar (framförallt dag fyra med en klassisk babyblues). Som tur var, var det något jag var medveten om kunde komma och så viktigt det är att man vet det! Men känslan som hela tiden genomsyrade allt var vilken enorm lycka och glädje över att äntligen vara föräldrar till en så fantastisk, perfekt och underbar liten tjej. Och hur konstigt det än kan låta så växer kärleken till henne varje dag. Hon blir mer och mer underbar och vi får sådana fantastiska leenden och hon "snackar" i form av babyjoller som är det ljuvligast ljud som finns. Det går inte att beskriva känslan när hon ler och gör de sötaste små ljuden! Det bubblar upp i bröstet och jag kan knappt hålla känslan kvar inom mig utan den måste ut i form av ett stort leende eller glädjetårar och ändå känns det som att jag ska spricka av kärlek!! 

Nu är vår lilla Elin som sagt drygt 3 månader gammal, och tycker om att sitta, leka med leksaker och titta i böcker. Och sen är TV:n väldigt intressant också (...) och - ve och fasa - tummen!! Åh, vad ska jag ta mig till?! Hon får ju bara inte bli en tumsugare. Ja, vi får väl se vem som är envisast, hon eller jag. ;-) 

Eftersom jag inte har bestämt hur jag/vi ska göra med bilder på lillan här på bloggen så blir det inga i detta inlägget iaf. 



1 kommentar:

  1. Så fint skrivet vännen! Och ja, tiden går verkligen fort! <3
    Skickar en stor kram till fina familjen!

    SvaraRadera