Ledig igen!

Eller ja, det var jag ju de senaste dagarna också, men även om det var roligt att gå bredvid och titta och fråga och få tips så stod jag upp i princip båda dagarna åtta timmar i sträck och blev därmed helt färdig igår kväll och somnade i soffan. Det var lika roligt och givande igår och jag var så glad att få ha varit där och blivit så väl omhändertagen!

Idag vaknade jag av mig själv och låg och drog mig lääänge i sängen med Nyhetsmorgon på TV:n och tänkte efter riktigt ordentligt hur skönt det kändes att kunna ligga kvar i sängen utan att behöva gå upp till skolan eller ens behöva sätta mig och plugga resten av dagen. Snart är det verklighet igen men än är där ett par veckor kvar. :-)

Idag kommer mamma och Balder på besök. Vi får väl se vad vi ska hitta på, det är tyvärr lite för mycket blåsdag för att det ska vara skönt att gå på stan, men vi kommer säkert på något mysigt!

Innan jag avslutar inlägget för idag måste jag bara dela med mig av lite tankar...jag blir så irriterad på nyblivna (och icke så nyblivna) mammor som hela tiden poängterar deras kärlek till sina barn (offentligt, typ på facebook) och samtidigt frågar sig hur livet var värt att leva innan barnet eller barnen kom. Typ. Jag finner det nästan störande när jag ser en kommentar från en sådan här person till en annan som snart ska bli mamma där det skrivs att nu du, nu kommer livet äntligen vara värt något, för det var det inte innan! De skriver kanske inte just precis de orden, men det är tydligt att det är så de känner och menar. Nu är det inte så att jag har något emot att man med överflöd visar sin kärlek för sina barn, absolut inte. De som känner mig vet också att jag längtar desperat efter barn och knappt kan vänta tills jag står där med magen i vädret och bär på en sådan skatt som ett barn är. Men det som stör mig är att de verkligen verkar tycka att livet inte var värt något innan barnen kom. Hur kan man ens tänka så? Det är verkligen att förringa sig själv och det bör vi aldrig göra.

Jag är helt säker på att när (eller om) jag får barn så kommer jag att älska dem mer än allt annat i världen och deras behov kommer att komma före mina, för så är det bara och det är inget som är fel med det. Men att mena att ens eget liv, innan barnet kom knappt var värt något, det är en förfärlig sak att säga.
Kanske jag gör en övertolkning, och kanske jag reagerar så starkt eftersom jag själv så innerligt längtar efter barn, men jag blir verkligen irriterad på hur dessa personer verkar titta på folks liv utan barn. Tänk på alla de som är ofrivilligt barnlösa? Kanske vore det klokt att inte sprida sina översvallande känslor just på det sättet på ett forum som t.ex. facebook där det finns så mycket människor man egentligen knappt känner och kanske går omkring och längtar efter barn utan att någonsin kunna få ett. Visa era känslor så mycket ni bara kan, och skriv om er kärlek till era barn, men sluta påpeka att livet inte var värt något innan de kom, för det var det.

Förlåt för mitt utlopp, men jag var bara tvungen...